Efter en vecka med "the family from hell" stod jag inte ut längre, jag gav dem en chans men jag kunde verkligen inte se mig själv lycklig i Moree i hela tre månader. Så jag packade mina väskor, kollade upp när bussen gick och berättade för familjen att jag ville lämna, vilket inte var helt lätt då mamman i familjen är helt psyko och har en galenblickt, jag fruktade för mitt liv att hon typ skulle halshugga mig, jag var minst sagt nervös men stolt och lättad när det väl var gjort!

 

Moree, en trevlig liten stad måste jag säga. Mysiga cafér och barer, fin flod som slingrar sig igenom staden, vacker natur. Ja, jag hade nog trivts riktigt bra i Moree när jag väl hade fått träffa lite fler au pairer att hänga med i mitt egna hus. Men, trivs man inte med sin familj är det verkligen inte värt det, hur stort huset du än bor i är och hur mycket betalt du än får, jag ville inte lida mig igenom tre månader. 

 

Okej, familjen var kaos. De har haft au pairer i 6 år och de flesta au pairer stannar i 3 månader för att få andra års visumet, hur många kan dem ha hunnit ha? Rejält många.. Varken barnen eller föräldrarna hade någon som helst respekt för mig, det hade inställnigen att jag bara var en ung tjej som ska stanna ett litet slag och sen sticka. Föräldrarna hade inget som helst intresse av att lära känna mig, jag som faktiskt tog hand om det viktigaste de har i sina liv, deras barn. Så fort jag slutade jobbet så ville de att jag skulle lämna deras hus och gå in till mitt hus, efter någon timma skcikade det ett sms att jag kunde komma in och hämta min mat. Det gav mig mat p en tallrik och sa "cya in the morning" Jag åt alltså själv i mitt stora hus medans familjen hade middag ihop och det känndes bara så himla fel. I Australien får man slå barn, iallafall sina egna barn. Jag hade ALDRIG i hela mitt liv innan jag kom till denna familjen sätt en vuxen människa SLÅ sitt egna barn, jag blev helt chokad, visste inte vad jag skulle göra vilket var så himla obehagligt och hemskt.

 

När en två-åring ska börja förskolan måste hon "skolas in", föräldrarna lämnade mig ensam med två-åringen redan på min första arbetsdag och ungen bara skrek och skrek, såklart! Flickan måste ju lära känna sin nya nanny och det var så otroligt svårt att disstrahera henne. Hon var galen. 4-årigen slogs, skrek, grät hela tiden. En dag när jag sa till henne att hon borde tänka på hur hon behandlar andra människor och att jag också var en person svarade hon "ur not a person, ur a dog. I will treat u as an dog" Aldrig har jag hört från en liten flicka säga att hon ska behandla en annan människa som en hund. Hon slog mig, sparkade mig, kallade mig fula namn och rev mig. 6-årigen pratade till mig som om jag var typ två år och inte försotd ett ord engelska, eller som om jag var helt efterbliven, hon såg verkligen ner på mig, såg sig själv och hennes familj som mycket bättre människor än mig, den synen hade iof hela familjen. Dessa tre flickorna var inga glada barn och det är faktiskt otroligt synd om dem. En dag slogs 4-årigen och 6-årigen inne i duschen, jag var tvungen att ta fyra årigen in på hennes rum och jag stängde dörren efter mig. Jag börjar springa efter den gallskrikandes två-årigen som vägrar ta på sig sin blöja, då hör jag en fönsterruta krossas, jag öppnar dörren till lekrummet och 4-årigen springer ut och "rymme" ut på gatan - spritt språngandes naken. Hon vägrar komma in samtidigt som två-årigen sätter sig och KISSAR på golvet medans 6-åringen skriker på mig att det är mitt fel att fönsterutan krossades. Ja, jag blev galen. När mamman kommer hem få¨r jag en rejäl utskällning. Man kan ju inte STÄNGA in ett barn! ... Men man kan tydligen hota och slå dem? Detta var ett litet exempel på en vanlig dag på mitt jobb, fast det hände så sjukt mycket mer... Mamman kunde inte kommunisera, hon skickade alltid SMS och ville att jag skulle skriva ner en lista på sakerna jag gjort i hushållet idag, på sms?! Vad är problemet att bara gå över gräsmattan till min dörr och prata? Hon lyssnade alltid på barnens vertion, vilket inte alltid var sannigen då barn inte vill hamna i trubbel, hon hörde aldrig min sida av historien och det var bara så himla irriterande. Jag var bara en arbetare för familjen, dem betalade ju mig med deras värdefulla pengar, jag var bara där för att ge barnen mat och se till att dem var safe, inget annat.

 

De flesta som kommer som au pairer till Australien är runt 18-25, man behöver inte ens ha någon som hellst erfaranhet eller utbildning. Föräldrarna i denna familjen jobbade väldigt, väldigt mycket så jag var ensam med de tre snorungarna i flera timmar. Barnen fick allt de pekade på, deras rum var FULLT av leksaker och de hade också ett lekrum som var helt proppfullt av pysselsaker, böcker, filmer, gossedjur, barbie hus, "utklädningskläder" (olika prinsessklkännigar) osv. Jag insåg att det är au pairerna som uppfostrat barnen, unga au pairer som bara kommer och går och föräldrarna får dåligt samvete för att de inte spenderar den tid barnen förtjänar och de ger då istället barnen massor av prylar. Problemet med att ha många olika au pairer är att så fort flickorna kommer nära en au pair så drar hon, min teori är att flickorna kommer alltid ha detta i bakhuvudet och ha otroligt svårt att lita på folk i framtiden då dem tror att folk kommer och går. Det är verkligen synd om flickorna, jag hoppas de finner lycka en vacker dag i något annat än leksaker och prylar. 

 

Vägen till Noosa var otroligt lång, jag kännde att jag hade misslyckats då jag skulle komma tillbaka på ruta ett igen. Jag tog ett alldeles för snabbt beslut om att åka ut i buchen så fort häxan pratade om "eget boende och bra betalt" Men hade jag inte åk dit hade jag nog ångrat mig, det KUNDE ju varit hur bra som helst, man vet ju aldrig innan man prövat. Nu är jag tillbaka hos mina släktigar Leione och Peter och det känns verkligen jätteskönt. Nu ska jag ta lärdom om min vecka i Moree i framtiden och se till hur jag INTE ska uppfostra mina barn till små monster. Jag ser fram emot något trevligare efter två nitlotter på raken, nu får det väl ändå bli tredje gången gilt!