Tillbaka i Bundy
Jag är tillbaka i Bundaberg. Efter den lyckade festivalen åkte jag tillbaka till mina släktingar i Noosa där jag strosade runt i 10 dagar. Jag gick på bio med mina släktigar, såklart. Jag och Lee åkte till en nationalpark utanför Noosa och vandrade upp för ett berg, så jäkla varmt! Men underbar utsikt när man väl kom upp. Jag träffade min nya vän Jennifer som var med mig på festivalen, oj vad mycket vi hade att prata om, vi kunde sitta i timmar och bara tjöta, vissa personer klickar man helt enkelt med. Jag fick även träffa min vän Erica som jag umgicks så mycket med i Newcastle. Hon har nu slutat sitt au pair jobb och är ute på resande fot innan hon beger sig hem till Sverige. ÅH vad kul det var att se henne igen! Hon hade fyra dagar i Noosa så vi passade på att ses och det måste vara de bästa dagarna jag haft i Noosa. Vi hängde på stranden, gick på utomhus bio, tog några öl på surfhouse, åt ute, fikade, promenerade i nationalparken. Vi hade mycket tid att ta igen och himla mycket att prata om. Åh, fina Erica, tack för dessa dagar, det var verkligen superkul att se dig igen.
Efter att Erica satte sig på bussen mot nya äventyr så kändes det lite tomt inom mig, jag vet inte när jag kommer att få se henne igen. Jag kom då att tänka på alla fina människor som jag har träffat här borta, kommer jag få se dem igen? Ja. Jag tror, att de personerna som jag klickat mest med, som ger mig något fint och vänskapligt tillbaka, dem kommer jag att få träffa igen, förr eller senare.
Min sista dag i Noosa spenderades i….. Sängen!! Woho, en riktigt jävla förkylning har bitit sig fast. Jag måste bara säga att bussresan upp till Bundy (6.5h) var inte direkt det mest party jag gjort i mitt liv, iskall AC och proppfull buss. Jag satt bredvid en kille i min ålder och vi sov båda två mestadels av resan, dock vaknade vi upp av att våra skallar mötte varandra, vi hade somnat mot varandra och BONK sa det bara krockade vi, eeh lite awkvard…
Nu är jag i alla fall tillbaka i Bundy, jag har bott hos Elvie och Keiths i en vecka i deras stora hus som ligger på en gammal (och förhoppningsvis ej aktiv) vulkan med utsikt över havet, de är också släktingar till mig. De har visat mig runt i staden och vi åkt ner till stranden och gått promenader. Jag har också sett miljoners miljarders bilder på de svenska släktingarna som utvandrade till Australien från Sverige, jag vet inte hur många fotoalbum jag tålmodigt har gått igenom och jag vet inte hur många texter jag fått översätta från svenska till engelska, men lite spännande har det allt varit. Kakor, massor av kakor i alla möjliga former har jag blivit matad med, cheesecake, pudding, äppelpaj, fruktkaka, chokladkakor, kex… Haha, dem är verkligen urgulliga. Ja, annars har jag mest vilat mig och laddat upp batterierna inför tre förhoppningsvis intensiva månader med farmjobb. Jobbet börjar imorgon, IMORGON. Jag är taggad, men också en smula rädd haha. Men det kommer nog gå bra, jag uppdaterar så småningom hur jag trivs på mitt nya arbete.
Life is not meant to be lived in one place
Jag har rest runt och flängt en del sedan jag kom till Oz. än så länge har jag bott i fem olika städer vilket är mer än jag bott i Sverige. Allting jag just nu äger finns i min resväska. Mitt liv är där i, jag bär runt mitt "hem".Jag vet inte vad som kommer hända, jag hoppas att mitt farmjobb sätter igång snart så jag kan få mina 88 dagar, så jag kan stanna längre... Jag har egentligen inte några större planer för min framtid här borta, jag vet bara några ställen som jag vekligen vill besöka eller flytta till, men jag tar dagarna som de kommer.
Det är en utmaning för mig att se mina vänner och familj uppleva saker ihop ”utan mig”. Se mina tjejer åka på konserter i Stockholm, åka till London och planera utomlandsresor, när de gå ut på krogen, har grillkvällar, filmkvällar, dem frågar mig aldrig längre om jag vill vara med, jag blir inte inbjuden på ”event” på facebook, såklart, jag är ju i Australien! Detta är och har varit en väldigt bra prövning för mig då jag för några år sedan kunde bli svartsjuk, osäkerhet var det såklart i grunden men jag är nu så himla glad att jag har en helt annan känsla och syn. Jag har insett att allting handlar om hur mycket du kan lita på de människor som du älskar. Lita på vilka som är ens riktiga vänner. Ibland är jag rädd att mina nära vänner ska sluta vänta på mig, men jag vet innerst inne att det inte skulle hända, de som står mig nära är vänner jag aldrig vill förlora, jag kommer att kämpa för att ha kvar dem i mitt liv, även om jag är på andra sidan jordklotet. Jag vet vilka jag kommer ha kvar när jag kommer hem, och dem betyder ändå mest för mig i slutändan. De personerna som jag tappar på vägen är vänner jag anatgligen hade tappat någon gång i mitt liv ända, bara en fråga om tid.
When Deathcore goes Accoustic
Future festival
